Det börjar bli mer och mer påtagligt nu när folk frågar när det är dags för syskon.
Därför väljer jag att berätta vad det är jag och Micke går igenom just nu så kanske frågorna om ett till barn minskar...

Vi har träffat en läkare som har konstaterat en medfödd förändring på mina äggstockar, min kropp kan inte producera ägg så läkaren kan inte förklara hur vi fick William förutom att han använde 2 ord som Mirakel och Lyckträff.
Han kan ännu inte berätta hur allvarligt detta är då vi har några tester kvar att göra. Men som det ser ut nu så har jag ont om hormoner så jag ska få börja med en hormonkur för att få igång ägglossningen. Har vi otur så får vi gå så långt som provrörsbefruktning, men har vi tur så räcker det med att äta hormoner, jag har ju ändå lyckats få barn naturlig väg en gång...Då borde det ju gå en andra gång- men man vill inte hoppas för mycket...

Men sista veckan har varit jobbig, en känslomässig resa mellan förtvivlan och hopp. Jag har hakat upp mig på "jag kan inte få barn, jag kan inte få barn, jag kan inte få barn" Men jag ska försöka vända det till att det är inte omöjligt, eftersom jag har ju en liten son. Samtidigt som jag tror på detta, att allt kommer  ordna sig med en hormonkur så väcks jag med att inte ta något för givet. Så vi tar en dag i taget. Imorgon ska jag lämna prov och på Tisdag är det Mickes tur. Om 16 dagar är det dags igen för ett prov och sedan ska jag få påbörja behandlingen. Jag längtar!! Vill inget hellre än att påbörja detta! Vi vill ju så gärna ha en liten bebis. Vi har längtat så otroligt länge.

Det är så konstigt för jag trodde att jag skulle bli gravid om jag gick ner i vikt och var säker på att det var det som doktorn skulle säga åt mig. Och när jag har sagt det till alla så har dom svarat "Men nejdå gumman, försök bara koppla av så ska du se att du blir gravid" Och sen nu när jag vet varför jag inte blir med barn då säger samma personer "men det kan ju ha med din vikt att göra, försök gå ner lite" Då blir jag faktiskt ledsen... NU vågar folk komma med dom kommentarerna, nu när jag fått en diagnos. Suck. Och självklart är det ju alltid hälsosamt att vara smal det är ju ingenting jag sticker under stol med. Men snälla, skippa dom kommentarerna tack. Nu vill jag bara koncentrera mig på det här.

Nu vet ni vad som försigår i våra liv...

Snälla Storken, vi står med öppna armar och välkomnar dig.

Annars så var vi på bio igår. Det var jätte mysigt! Det var tur att vi inte hade något att äta eller dricka inne på bion för filmen var spännande från start till slut. Och Keanu Reeves var väldigt fin att titta på =D
Vet ni, vi ligger faktiskt kvar i sängen! hihi. dags för frukost... 50års kalas idag. Men jag är sjuk. Får se om jag stannar hemma och snörvlar istället.

Puss och kram på alla som jag tycker om.