Här sitter jag. Alldeles ensam. Och ledsen. Älgsmeten står i kylen och drar till sig, snart ska de läggas i pannan för att bli saftiga älgbiffar. Tänkte göra något lite extra ikväll, älg äter man ju inte var dag.
Min man tog med sig vår käre son ut för att kasta soporna, så lilla jag börjar med maten.
Efter ett tag när de aldrig kommer in så ringer jag- orolig som man blir...
"Vi är hos morsan!"    Får jag till svar... Men va??? 
"Jag lagar ju mat!!"
"Jaha...men jag tänkte du kunde ta den andra bilen hit så kan vi åka och tanka den sen"
"MEN JAG LAGAR JU ÄLGBIFFAR!!! Jag kan inte bara stänga ner här och dra!!"
"Nehe...varför inte då?"

Så fortsatte det jävla samtalet tills jag valde att avsluta det. Varför inte bara komma in och säga,
"Du, börja inte med maten, jag tänkte vi kan åka till morsan och snål käka"
Nej, inte ens ringa kan han.
Känns så otacksamt. Jag är en jävla slav inom matlagning och han är inte ens tacksam!
Jävla mamma gris. Sitt där och ruttna. Jag är inte glad just nu så du har det bättre hos mamsen lille gullponke.
Idiot.

Jag får sitta här ensam en lördag kväll och äta god mat. Han väljer hellre att vara med sin mamma.
Kul. Uppskattad man känner sig.