Nu har jag gråtit. Har suttit hos min son sedan han somnat.
Har gråtit av oro. Av rädsla att han fått akut leukemi.
Jag sökte på internet om hans symptom han har;
Trötthet, vit tunga, febern, blekheten

"Vid akut leukemi förökar sig de canceromvandlade cellerna snabbt i benmärgen. Symtom på akut leukemi kommer därför ofta plötsligt beroende på bristen på normala blodkroppar.

En påtaglig blekhet och onaturlig trötthet är vanligt. Smärtor i lederna kan hos barn misstolkas för växtvärk. Andra viktiga tecken är svårbehandlade infektioner, inflammation i munnen eller oförklarlig feber. Ett vanligt symtom är näsblod och blåmärken som uppstår utan orsak."

Efter att ha läst det så fick jag en knut i magen. Och såg framför mig hans begravning. Jag vet att jag är "såååå löjlig" men att förlora William är en sjuklig rädsla som jag bär på var minut.
Jag ringde till sjukvårdsupplysningen igen och förklarade läget. Hon tyckte ju såklart att det var dumt av mig att läsa sånt... Hon tror att det är halsfluss. Jag ska ringa igen vid 23 snåret för att berätta om han har kissat eller ej.
Han är dålig på att kissa. Sämre på att äta... När Micke kommer hem ska vi ge honom vätske ersättning, men han sover ju? Jag vågar inte ge honom själv, ifall han spyr upp det. Kan man ge saft, som är godare?

Imorgon ska vi iallafall ringa doktorn det första vi gör så vi får kolla upp honom.
"Hoppas" det är halsfluss så han får penecillin och blir frisk och kan börja äta!
Jag orkar inte se honom såhär. Det är inte Wille. Han som visade lite pigghet idag, vi var ju i lekparken, men han blev helt slut av det...