Skrivkrampen håller i sig.

I Fredags var vi på Davids begravning, det var oerhört smärtsamt men väldigt vackert. Det var med tunga steg vi gick in till kyrkan och när klockorna ringde så blev det så verkligt, då började tårarna och höll i sig ända till slutet. Micke har varit på många begravningar för både unga och gamla men denna var den som tog hårdast på honom säger han.
Jag hoppas så innerligt att han har den frid han sökte... Hans gravplats är otroligt fin! Känns som man kommer in i en oas när man går igenom träden, så lugnt och stilla... Och vackert med alla blommorna!

Såg visst att jag ska åka och hämta William nu, får skriva mer ikväll...