Nu är våran älskade Spinkis i himlen...Hoppas jag iallafall...Tänk om han fastnade på vägen? Han ligger alldeles ensam och kall ute i skogen. Tycker så synd om honom, vill bara hämta hem honom, få hålla honom igen...



Han fick dyr mat som sin sista måltid...Tjockis fick också, som tröstmat.



Han låg helt stilla i buren i väntan på veterinären, klappade honom och han la tungt ner huvudet på min hand...



Vår älskling...så livlös ligger du i väntan på att din grav ska bli färdig.
Han somnade in i min famn, det var det hemskaste jag varit med om. Hur hans kropp blev mer och mer lealös... Hans ögon gick inte att stänga och tungan hängde ut, alldeles blå och torr blev den, ville göra allt för att få in tungan och stänga hans ögon men det gick inte. Gick knappt att lyfta honom, det var som om han bara gled ur händerna.

Jag bara gråter och gråter. Trodde jag skulle klara det här, men alla bilder upprepar sig i mitt huvud, hur dom brottade ner honom på bordet, hon höll så hårt i hans nackskinn att han inte kunde stänga munnen eller blinka. Och sprutan rakt in i magen. Ingen känsla...allt kändes så rutinmässigt. Jag trodde aldrig någonsin att jag kunde må så här dåligt över en katt, trodde aldrig jag kunde gråta så här mycket, det tar aldrig slut. Ångrar mig så mycket, vad har jag gjort?? Vi skulle testat med behandling, varför gjorde vi inte det? Har ångest över allt, jag har betalat någon att mörda honom. Jag ångrar mig så jävla mycket så jag vet inte var jag ska vägen, jag kryper ur mitt skinn snart.Kom tillbaka...snälla...



Vi gjorde graven som en sol



Det är så vackert här på sommaren...

Jag vet inte var Tjockis är nånstanns... Tänk om han har dragit? Dom gjorde ju allt tillsammans. Va ute tillsammans, åt ihop, sov ihop, busade ihop...



Tjockis och Spinkis myser ihop...

Som sagt, hur mycket kan man älska en katt?? Herregud... När i helvete ska tårarna ta slut?? Är chockad över mig själv.
Känns så överdrivet? Men kan inte hjälpa det. Jag är förkrossad.