Lägger mig i sängen och tittar på tv...Hör hur William piper för att sen hosta. Springer dit med hinken för jag vet precis vad som är på gång, han spyr i hinken och endast lite kom i sängen. Sängkläderna är avsköljda och i tvättmaskinen. William har duschat och nu ligger han här bredvid mig och tittar på Musse Pigg. Min älskade älskade son. Är arg på dagis som sa att magsjukan var över. Jo eller hur, ljug lite mer. Tur att man har hinken bredvid sin säng, från oktober till april, står den vid min sängsida beredd att hjälpa mig när helvetet är här. Micke kommer hem om en halvtimme, inte för att han kan göra något men längtar ändå tills han kommer. VARENDA gång William blivit magsjuk så har jag varit ensam med honom. Förstår inte, är det meningen så? Med min fobi?

Så, ett avbrott för nästa fontän. Varför är jag alltid själv när detta inträffar? Jag vill bara gråta rakt ut, räcka över hinken till någon annan och ta in på hotell. Men jag måste visa mig stark för Williams skull, jag lyckas också, han gråter inte ens när han spyr. Jag tar ju för givet att jag blir smittad nu, och jag gråter verkligen när jag spyr. Jag skriker ut i rädsla. Jag kommer inte klara av att bli smittad. Jag kommer tro att jag ska dö...

Jag som har haft en sån bra dag idag... =(

Micke kom hem, jag klarar inte detta.