Min dotter är två år. På dagis har många av hennes jämnåriga redan fått syskon, eller har syskon på väg. Och jag börjar känna press. Press på att snart glatt få meddela att Ester också ska få ett syskon. Faktum är att jag redan försökt i ett halvår. Sprutat i mig hormoner för att få mina äggstockar att producera ägg. Men utan resultat. Självklart är jag glad för de andra dagisföräldrarnas skull. Samtidigt är jag så jävla rädd att inte själv lyckas. Jag känner att jag inte riktigt kan prata med dem om det. Jag är inte ute efter deras medlidande.

Och jag hatar tanken att de, efter vårt samtal, kanske går hem och är ännu mer glada över sitt barn i magen. Över att inte vara i min situation. Jag skäms inte, men lider av att befinna mig i den. Bara samtalen om alla kommande syskon gör att jag störtar ner i en destruktiv avundsjuka.

Att kunna få barn är tvärtemot vad många tror ingen självklarhet. Att få syskon ännu mindre. Cirka 15 procent av Sveriges befolkning har problem att bli gravida på egen hand. Till det första barnet finns det hjälp att få av samhället, även om orättvisorna är stora beroende på vilket landsting du tillhör. Men när det kommer till att ge sitt barn ett syskon erbjuds ingen hjälp alls. Det är upp till din egen plånbok om du har råd få den vård som behövs. Att inte lyckas få syskon, sekundär barnlöshet som det kallas, drabbar både par som fått sitt första barn på egen hand och de som fått medicinsk hjälp.

                                                                                                   

William blir 4 år nu...Vi har försökt i 3 jävla år. Hoppet finns ju inte kvar, så är det ju. Jag får glatt lyssna på gravidsnack och se alla fina barnvagnar rulla nedför gatan. Drömmarna och avundsjukan...Det blir verkligen destruktivt. Jag drar ner mig själv i ett svart hål. Man kan verkligen vara Barnlös fast man redan har ett barn...
Det är en sorts sorg...En sorg om framtiden som aldrig kommer att bli. William vill ju verkligen ha ett syskon,... Alla mina vänner har redan fått sitt andra barn. Jag står bara och ser på...

Jag blir så less på att höra "Men ni har ju William" Ja vi har vårat mirakel, vilket vi är otroligt glada över, vi älskar honom gränslöst, MEN, nu handlar det om ett syskon, en helt annan individ...

Drömde inatt att vi fått barn, jag kom hem alldeles förvirrad och skrek till Micke, undrade vilket kön det egentligen var, "vi har fått en till son" Och jag var så arg!! Jag ville ju ha en flicka, hur kunde "gud" vara så orättvis att ge mig det jag redan har? (känslorna i drömmen, absolut inte i verkligheten) vi hade ingen barnvagn för vi hade inte råd, så han kördes runt i en lådvagn typ, där svärmor hade lagt kokta potatisar och morötter. Jag slängde iväg rotfrukterna och skrek till henna och hon ska fan inte ge våran nyfödda bebis kokta rotfrukter!! Varav hon blev bestört och tyckte det var bland det bästa man kan ge ett spädbarn. Sedan flippade jag på gatan och skrek att  "Vi måste ju för fan ha en ordentlig barnvagn!!! Jag tar ett lån och köper en!"  Då flippade svärfar och skrek på mig att jag inte var klok nånstans och det var dags att skärpa till sig...Men jag ville ju verkligen ha en barnvagn...Ingen försod mig. Jag gick uppför gatorna i Södertälje med Jennie (en tjej jag träffat 1 gång i Örebro) och hon förstod mig verkligen, hon lyssnade på allt jag sa. Sen fick jag te med gammal mjölk i... Skadad dröm. Men ilskan jag hade i den, blir jag nästan rädd av.

Drömde också att en bro hade rasat, så vi körderakt ner i vattnet, vi hade tur som överlevde för det fög ner bilar som sjönk...Folk dog runt om mig. Bilar flöt upp från vattnet...Den var så verklig. Usch, vad är det som händer med mig?

Känner mig ostabil, var är jag egentligen? Allt är bara ett skådespel känner jag ibland. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och gråta i timmar, vara ifred. Känner mig så extremt ensam.

Kan inte minnas sist jag grät över vår syskonlängtan...Men idag svämmade det över och det verkar aldrig vara slut på tårar.

Vad gör jag här? Vem är jag...?