För prick 1 år sedan så skrev jag detta inlägg:


Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag är så rädd. Nervös. Imorgon är Dagen. Då hon ska ut till stora vida världen. Kl 08 sätts jag igång... Jag kommer aldrig klara det. Ska bli så förbannat skönt när hon är ute, för hela familjen. För det har inte bara varit mig det har varit jobbigt för. Nu har jag så mycket tankar för hur det ska bli för William, hur kommer han att ta det? I snart 5 år har han varit våran bebis och så ska han dela oss med en ny bebis? Jag har verkligen en känslomässig bergochdalbana just nu och jag vet varken ut eller in. Jag undrar vad jag har gett mig in på? Varför skaffa en till när man redan har en sån underbar liten kille? Jag har sådan ORO och ångest för William så det gör mig gråhårig. Han är mitt allt, utan honom är jag ingenting. Kan ingen bara ta hand om mig och säga att allting blir bra? Stryka mig på huvudet som ett barn. Jag är så rädd. Rädd för förlossningen, för framtiden. Tårarna sprutar, men inte för att jag är ledsen...enbart av rädsla.

Var inne idag på läkarkontroll, 140/100 i blodtryck och massa + hit och dit i kisset. Tappen hade mognat sen sist och jag har börjat öppna mig så det är bara att sätta igång mig. Hon gjorde ännu en hinnsvepning och jag har smärta som kommer och går, vilket är bra för då kanske den utplånas helt, då slipper jag gelen. Då är det "bara" att ta hål på hinnorna.
Hon klämde på magen och jag skrek rakt ut. Den är verkligen öm!! Hon är nog så klar hon kan bli därinne...



V.40 taget idag 7/12-2010

Ska försöka få i mig lite mat nu, inte så lätt när man mår illa av nervositet men ska göra mitt bästa =)
Har även lite godis att mumsa på. Krypa upp i Mickes famn och titta på hockey...

ååååååå. Hjälp mig någon. Rädsla är fan inget att leka med! Säg att det blir bra? Snälla?

-----------------------------------------------------------------

Oh så bra detta året blev! Fanns ingen anledning för lilla Ida att vara rädd. Detta år har varit fantastiskt! William är jordens bästa storebror, han tar hand om sin syster, han gör allt för henne. Han är så otroligt fin gentemot henne, så mycket kärlek mellan de två! Jag som var så rädd för att han skulle ta det så hårt med en lillasyster, men tvärtom, det var nog nästan vad han behövde <3

Imorgon fyller Linnéa år. 1 år. Jag undrar lite, hur kunde tiden gå så fort? Jag blir rörd och tårögd när jag tänker på året som passerat. Jag lever min dröm! Att det blev så fantastiskt bra hade jag aldrig vågat tro.

1 år... Jag är nog chockad. 1 år.... Kom hon inte nyss?

--------------------------------------------------------------------------------------

10 Dec 2010 skrevs detta inlägg:

Ni får nöja er med dåliga mobilbilder för jag orkar inte hålla på med något annat.

Men detta är våran PrimaDonna 3420 gram och 48 cm kort. Kl 19:01 den 8 december 2010 pluppade hon =)
Behövde ingen igångsättning, när jag kom in på morgonen var jag redan igång! =)
Mer info skrivs senare...är lite trött ;)

Förlossningsberättelse:


Efter en jobbig graviditet så bestämdes det via läkare att jag skulle sättas igång. Efter 2 läkarundersökningar så fick jag tid onsdagen den 8 december 2010. William fick sova hos sin farmor eftersom vi skulle vara inne kl 08 på morgonen. Hela tisdagen hade jag förvärkar och emellanåt så knep det till ordentligt och jag välkomnade varenda sammandragning med öppen famn då jag visste att jag mognade mer och mer för varje knip. På kvällen rann tårarna av rädsla och oro och det faktum att just IMORGON blir vi föräldrar. Det var så läskigt att veta det. Hade väldigt svårt att slappna av och tårarna rann lite nu och då.

När vi går upp kl 07 på onsdagen så håller förvärkarna fortfarande på och jag mår illa av nervositet. Blir glad av alla fina sms jag får i bilen och försöker hämta upp positiv energi och ändra mitt tankesätt. Istället för bara panik så försökte jag ändra det till ”Jag är bäst, det här klarar jag, nu ska vi föda!!” Tycker att jag lyckades tänka rätt och blir faktiskt relativt taggad.

När jag kommer in på förlossningen så kopplas CTG och det visar sammandragningar med 5 minuters mellanrum. Det kniper lite och eftersom jag fött barn tidigare så vet jag att detta bara är en fis i rymden i jämförelse med det som komma skall. Så jag andas igenom dom och tänker bara positivt. Jag är i detta läge öppen 2 cm men av livmodertappen återstår det 2 cm ännu…

Mitt blodtryck är 150/95 och jag har huvudvärk, då tar dom urinprov och toxprover vilket visade att jag har lätt preeklampsi. (havandeskapsförgiftning)

Vid 10 kommer Sofija in till förlossningen, min räddare i nöden, min alldeles egna doula! Jag bestämmer mig för att äta en macka nere i kafeterian och väljer den billigaste för jag var så säker på att den ändå skulle spys upp! Sammandragningarna kommer och går och det är så skönt att allt kommit igång av sig självt, att jag faktiskt slapp att bli igångsatt. Men efter detta så avtar allt. När kl är 14 så har det fortfarande inte hänt något mer så de bestämmer sig för att ta hål på hinnorna så att fostervattnet avgår. Det var en cool känsla, att känna det varma bara rinna ur en, missade det med William eftersom jag inte hade fostervatten med honom på slutet. Jag var tvungen att fråga Sofija hur de gör… ”Har de en hink då Sofija eller vart tar allt vatten vägen?” hihi, vad vet jag liksom. Men det visade sig att vattnet rann ut på skydd som de sedan slängde.

Kl 15 får jag en ny barnmorska som jag klickade med direkt! Hon gick igenom lustgasen med mig och hon fick mig att känna mig så otroligt trygg! Vid detta läge, 16:00 så bestämmer sig Sofija och Micke för att gå ner och äta. Jag skickar iväg dom men Sofija velar och vill inte lämna mig. Men jag tycker att de ska få äta tillsammans och samla energi dom också! Bättre att dom går nu när läget är lugnt och så tänkte jag att jag också skulle hämta energi, ensam i rummet så vågar jag andas rätt. Jag sitter och bokstavligen studsar på en boll vid sängkanten för att jag vill sparka igång det hela, blivit trött på att invänta värkar! Sitter där alldeles bredbent på en boll och studsar av glatta livet, samtidigt som jag löser korsord och andas igenom mina små värkar med lustgasen.

Barnmorskan kommer in och berömmer mig, mitt mod att vara själv och mitt sätt att hantera värkarna, det ger mig positiv energi och jag blir glad. Lite beröm får nog vem som helst att vilja prestera mer.

Vi bestämmer oss för att byta sida vid sängkanten så att hon kan koppla CTG och när jag reser mig upp så ”går vattnet”, jag upplever som att det forsar ur mig, fast jag har en sexig jätte binda på mig så blir det världens pöl på golvet och det rinner längs benen. Jag börjar direkt be om ursäkt och jag bara står där och glor. Då får jag världens värk så jag sträcker mig efter lustgasen och andas utav bara helvete.

Nu äntligen så kom det igång! Det blir värre och värre men jag ger varken upp mitt studsande eller mitt korsord, jag behövde något att tänka på, att koncentrera mig på. Det fungerar för mig, känner att jag har kontroll och har inte en tanke på att Micke och Sofija är borta. Jag känner mig sjukt bra på egen hand. Men pang säger det och dom kommer tillbaka. Förvånade över vad som hänt under den korta tiden som de var borta! Med perfekt samarbete så masserade Sofija min rygg medans Micke viftade solfjäder i mitt ansikte. Så skönt!!

Jag ser mina egna grimaser framför mig i den snygga lustgasmasken och jag skrattar inombords och hoppas på att ingen tar kort på detta. Som tur var blev det inga sådana kort. Haha.

Barnmorskan bestämmer kl 17 att det är dags för EDA och det enda jag får ur mig är ”JAAA TACK; NUU!!!” för att värkarna kommer ungefär varje minut vid detta laget. Huvvaliga! När läkaren kommer in och ska lägga bedövningen så har jag så fruktansvärt ont att jag varken kan hålla ögonen öppna eller dessvärre prata. Och att jag då ska ändra position i sängen och böja ryggen och gudarna vet vad mer samtidigt så tycker jag bara att alla är jävligt jobbiga, låt mig bara få andas igenom mina värkar innan ni börjar gräva i min ryggrad. Eftersom värkarna är så otroligt täta, varje minut (!!!) så ber jag dom att skynda sig på! Men nehe då, sånt här skyndar man inte med får jag till svar. Dom pratar med mig och ber mig göra saker, ställer frågor men jag har så ont så jag kan faktiskt inte svara dem! Då hör jag till min fasa ”Ni får ta bort lustgasen, hon är så full så hon lyssnar inte” VAAAA??? Lustgasen är ju knappt på förfan vill jag bara skrika ut, men jag kan inte. Med William däckade jag flera gånger för att den var så stark. Detta var ju ingenting, mest ett koncentrationsobjekt. Och så tar dom bort den!!! NEEEEEEEJ! Ta den inte, stäng av gasen, gör vafan ni vill, men låt mig få ha masken kvar, snälla?? Och här kommer jag inte ihåg hur dom gjorde…Tror jag fick tillbaka den, eller?

När bedövningen är lagd så var jag tvungen att ligga ner i 30 minuter, sen fick jag sätta mig på bollen igen, vilket jag längtade till. Ville inte ligga ner alls då minnena från Williams förlossningen gjorde sig påminda. Men denna EDA tog faktiskt och jag kunde prata igen! Jag kunde ligga ner. Sofija viftade med solfjädern och Micke tryckte på min svanskota. Jädrans vad skönt! Och upp kom jag aldrig heller för nu jäklar tryckte det på! Barnmorskan blir överraskad av undersökningen då jag var öppen 10 cm! Då var det bara att krysta!

Barnmorskan försvinner ut några minuter och jag känner bara panik. Hämta in henne. NU! Jäklar vad det tryckte på. Jag frågade mina härliga medmänniskor var hon höll hus, jag ska ju föda, hjälp mig!! Gör nåt! Och äntligen så kom hon…Lättnad! Vet inte hur länge jag krystade, 15 minuter? Inte så länge tycker jag i alla fall. Det bränner i min murra och det känns som den brinner. Barnmorskan pushar ”Krysta, nuuuuuuu, meraaaa, jaaaa, meeeer!” och jag svarar med ”Men det gör ju oooooont, satana perkele adoooolf”

Jag känner hur hon typ har händerna inuti mig och jag förstår att det är nära tills jag ska få upp vår älskade dotter på bröstet. Jag känner hur spänd jag är, slappnar av och sänker ner rumpan och tar i så jag blir grå! När jag precis inte orkar mer så pushar hon mig att INTE sluta, så det lilla sista jag har kvar ger jag, och ut kommer hon, känner hennes axlar och tänker att nu jäklar spricker jag!

Hör inget skrik bara lite ljud och oroliga Ida får ju såklart en knut i magen. Men det var ju inget att oroa sig för, ”hon skriker” säger dom, fast det hörde aldrig jag? Får upp henne på bröstet, fast först på magen, navelsträngen var så kort så den nådde inte ända upp. Micke fick klippa av den sen så fick jag upp henne på bröstet! Hon var så blodig och kladdig, och så har hon ju hår!! Gud vad gulligt!

Jag hör Sofijas snyftningar och hon fumlar med kameran. När hon ska ta kort så glömmer hon att ta kort! Haha… Gumman då =)

Jag ligger där och frågar mig själv när jag ska gråta glädjetårar. Varför kommer de aldrig för?? Haha… Dom kom några dagar efter när jag smält alltihop.

Kl 16 startade alltså förlossningen på riktigt och kl 19:01 så kommer vårat mirakel. 3 timmar är väldigt, väldigt godkänt!

Jag är så nöjd med min förlossning så jag ler när jag tänker tillbaka på den. Trodde aldrig att jag skulle säga det men jag skulle kunna göra om det, lätt!! Och att jag hade världens bästa barnmorska, make och vän med mig i arbetet gjorde väldigt mycket! Vilken drömförlossning! Även fast jag nämnde några gånger i ren förtvivlan att jag ångrade mig, att de skulle snitta mig. Alla tårar jag grät. Men även alla skratt, allt det fina. Det är i slutändan det man kommer ihåg, som man tänker tillbaka på.

Spydde gjorde jag inte heller, inte heller sprack jag. Inte en skråma i murran ;)

Ett STORT tack till Sofija min älskade som spenderade en hel dag på förlossningen för min och Mikaels skull. Mycket dötid fick hon utstå innan det satte igång ordentligt. Det betyder så otroligt mycket att du var med och stöttade oss, inga ord är tillräckliga nog för att tacka dig!

Min underbara make var super han också! Vilken man jag har! Tack för allt min Micke picke pök, du är bäst!!

Och så vill jag avsluta med att be er båda om ursäkt för att jag bad er hålla käften vid ett tillfälle. Förlåt! hihihi

Stannade bara över natten på BB. Gud vad tråkigt det var där. Ligga ensam i ett stort rum i en trång säng med en bebis. Nu för tiden får man inte ha en sån där plastsäng till sin bebis. De tycker att närhet är A&O. Men, som nyförlöst och trött så tycker jag att man ska vara på BB för att vila upp sig och återhämta sig. Då tycker faktiskt jag att man ska få sova skönt en natt, bebisen klarar sig i egen säng... Men men, hon låg bredvid mig och knorrade =)

Fick med mig 4 förlossningsväskor hem! Vilket resulterade i oljor och krämer, 2 paket bindor från Always, 4 paket blöjor från Libero och Pampers, 2 bodys från Lindex samt 2 mössor, 4 par strumpor från Åhlen´s och Polarn o. Pyret, 2 stora paket våtservetter från Libero, massvis med rabattkuponger och mycket mycket mer. För nyblivna föräldrar är dessa väskor rena julklapparna! Vi blev jätte glada.

BB ringde tillochmed hem till oss för att höra hur allt går och att de finns som stöd 24 timmar om dygnet. Det är en trygghet! Nyköpings förlossning och BB får absolut högsta betyg av mig, så otroligt fina, snälla och underbara barnmorskor!! I jämförelse med Södertälje... så... Nä, det går inte ens att jämföra!! Vilken skillnad...

Bjuder på lite kort. Tyvärr så blev det inte så mycket kort då dagen var seg men när det väl satte igång så var det så intensivt att det inte hanns med att ta kort... Sofija har lite på sin kamera som jag lääääängtar till att få se =)



Kvällen innan nedsläpp





Ville inte visa mitt svullna fejs











Sofija drömmer om Mc Donald´s!



YO!





Stolt storebror träffar lillasyster för första gången











Linnéa dricker ur kopp



William bjuppar på en puss



Enligt vissa vittnen så sover jag precis likadant



Medans mamma ammar så snarkar grabbarna såhär skönt





Syskonkärlek!





Bvc var på besök



Så söt =)



Puss stund!

Mycket har hänt sedan dessa bilder togs... Nu är hon en supersöt galenpanna som springer omkring och jagar brorsan!



God morgon mamma. Vänligen ta bort blixten- det är ljust!

Imorgon när hon fyller så ska vi lilla familjen fira henne med paket och tårta!
På Lördag blir det kalas för släkten, smörgåstårta och fika! Nami nami... =)

Tack Linnéa för att du valde oss till föräldrar, vi älskar dig <3 <3 <3