Aldrig mera äta på Max hamburgerrestaurang. Never. Man får alltid kall mat. En gång fick jag rått kött. Sist var all mat kall och fick byta. Idag fick jag byta mat 3 ggr! Den fjärde burgaren jag fick var äntligen varm om än pomfritten fortfarande kalla... Jag tar min tugga och det BRÄNNER i min mun och på läpparna av all vitpeppar som den var kryddad med. Jag bad Micke ta en tugga för att han skulle förstå min irritaion och det var inte gott alltså. Fy fan rent ut sagt! Jag gick fram till kassorna, förklarade mitt missnöje och krävde pengarna tillbaka. I väntan på pengarna så står en kö helt still så dom frågar om dom kanske har hamnat i en kö som har en obemannad kassa. Då svarar tjejen "Jaha... jag vet inte. Datorn ser ju släckt ut så... men, jag har ingen aning" NÄHE?? Det ska man väl veta? Vilka kassor som är bemannade och inte. Jag hade iof förväntat mig ett svar liknande "Nej men era stackare, har ni stått så länge utan hjälp, vänta så ska jag hjälpa er" Men den där tjejen var totalt ointresserad att ge ett riktigt svar.

I väntan på all matbyte som Micke gjorde åt mig medans jag matade Linnéa så fick jag bevittna bland det värsta jag vet. En vidrig pappa som mobbar sin son.... En tyst flicka som bara äter sin hamburgare och en pojke som får lyssna på pappans hårda ord...efter ord...efter ord. Hans tårar trillar tyst ner för kinden och han säger inte ett pip. Han försöker att äta men det syns att han tappat aptiten. Jag nästan känner hans klump i magen och hans hjärta som slår så fort att det blir jobbigt att andas. Lilla pojken på ca 8 år fick lyssna på pappans äckligt otrevliga meningar som han slutar med "ÄT OCH HÅLL KÄFTEN!!!" Pojken har inte yttrat ett ord utan har huvudet vänt ut mot fönstret... Han tittar på bilarna och gråter. Tyst. Vägrar att möta sin pappas blick. Det värsta är att han ser van ut. Pappan tar en tugga av sin sallad och sedan börjar han igen! Han fullkomligt trycker ner sin son, han är så nedvärderande!!! VARFÖR???? Åååååååh, jag tänkte att ett litet jävla ord till och Ida kan inte vara tyst, då jävlar i min låda ska han få höra på. Stackars stackars pojke som måste leva med en så elak pappa, en pappa som man måste leva upp till, vara till lags, annars psykar han. Jag ville så gärna ta pojken i min famn, trösta är nog det jag är bäst på. Trösta människor, finnas för dom, hjälpa dom.

Därför har jag bestämt mig att börja plugga! Kurator är tanken, men det är mycket plugg, värsta är nog matematik B då jag har fruktansvärt svårt för matte. Jag är så trög att det inte finns ord för det. Där kanske vidriga pappan kan ordsätta åt mig? Idiot. Iaf, som sagt, mycket plugg blir det! Har träffat en studievägledare och ska träffa henne igen så vi ska få ihop en ansökning. Värsta med detta är att jag -dumma fan- hoppade av gymnasiet och måste plugga ikapp först innan jag kan plugga kurator/socionom. URK på burk. Men det är väl bara att kämpa? Annars kommer jag ingenvart. Men det känns otroligt rätt och jag LÄNGTAR tills jag fått första boken och resan mot mitt yrke kan börja.
 
Skulle du kunna säga/skrika till ditt barn att hålla käften? De orden finns inte i min vokabulär som mamma.

När vi lämnade restaurangen så var pojkens hamburgare fortfarande orörd...